Det man inte får säga

Denna vecka har vi inget program före fredagen då vi ska på dagis. Följaktligen klättrar både Devin och jag på väggarna redan nu efter två dagar ensamma. Devin är rastlös  och uttråkad och jag är uttråkad och irriterad på hans gnäll. Måste ärligen säga att jag lyfter på hatten åt alla som orkar vara hemma flera år med sina barn, jag skulle inte orka.
I och för sig antar jag att det blir lättare med tiden när barnen kan börja typ rita, måla, baka, leka med leksaker, pyssla, se på tv,  ja vad som helst. Men just nu har jag väldigt svårt med att hitta på programpunkter åt oss på dagarna som vi båda två skulle tycka att är roligt. Vi sitter mest inne och stirrar på varandra och leker med samma leksaker som alltid, om det inte regnar så går vi ut och gungar en stund på dagen och that’s it. Och när killen vaknar klockan 7 på morgonen och sover maximalt 2 timmar under dagen så förstår ni kanske att dagarna känns ganska långa.
Vi har inga släktingar här nära att besöka och mina Vasavänner jobbar varje dag så vi har egentligen ingen annan att umgås med än varandra och det börjar kännas liiite enformigt. Jag skulle ju gärna gå i affärer eller på loppis eller sitta på café och dricka kaffe nån gång i veckan, men det är någonting som Devin inte alls är intresserad av längre (en tid gick det riktigt bra) utan blir nästan ännu grinigare än om vi bara sitter hemma.

Det börjar faktiskt kännas som att det är dags för Devin att börja dagis småningom. Då får han leka med andra saker än här hemma och leka ute varje dag och får umgås med andra barn hela dagarna. Dessutom antar jag att man på dagis har nån form av ledd verksamhet även för småbarn så att dom får pyssla och greja enligt egen förmåga.

Nå, vissa dagar här hemma bara svischar förbi. Andra dagar har vi roligt tillsammans och hittar på massa skoj. Och vissa dagar är som idag, bara gnäll och rastlöshet hos båda. Men det är ju så det ska vara. Variation förnöjer

På kvällspromenad